Jag återkommer angående mitt val av rubrik.
Eftersom jag kommer att byta arbete så skriver jag nu mitt sista blogginlägg i Vårdförbundets namn, håll tillgodo!
”All offentlig makt i Sverige utgår från folket” – det står att läsa i regeringsformen, en av våra grundlagar. Första gången jag hörde den formuleringen var på en samhällslektion i årskurs 8. Jag minns än idag hur jag tänkte – ”när fan är lektionen slut egentligen?”
Jag medger att det hade varit större om jag tänkt – ”Jag måste värna demokratin. Andra har dött för den, så jag har en skyldighet att värna och använda mina demokratiska rättigheter.” Men jag orkade inte just då. Iron Maidens nya skiva låg i brevlådan hemma, och det var för tillfället viktigare.
Sen den där CD-skivan med Iron Maiden gjorde sitt första varv hemma hos mig så har det hänt en del. Det får vara så, det behöver inte alltid gå fort. Men idag flera år senare funderar jag ofta på den där meningen om att all makt utgår från… oss. För det gör den.
Under min tid på Vårdförbundet har jag haft förmånen att möta människor i sitt vardagliga arbetsliv, och dessa möten har på många sätt berört mig. Jag har träffat upprörda barnmorskor i Karlskoga, svårt belastade sjuksköterskor på medicinavdelningarna i Lindesberg, hjältar som tagit hand om krigsdrabbade nyanlända från Syrien, en nyexaminerad sjuksköterska som grät på grund av stress, triaden av förtroendevalda som unisont tog fighten för en bättre arbetsmiljö på sin avdelning, eldsjälen på avdelning 92. Och listan kan göras längre. Ni är många, väldigt många.
Till saken hör att var och en av er som arbetar i vården har kunskaper, insikter och nyanser att bidra med. Men tyvärr har inte alla funnit sin plats att låta omvända dessa till åtgärder och utveckling, trots att möjligheten finns. Det kan bero på att vi lever i en tid då många upplever en ökad oro. Både i vår omvärld och i vår närhet polariseras vi och dras isär, många undrar åt vilket håll tillvaron är på väg. I en sån stund är det möjligvis lättare att hoppas på att någon annan ska komma med svaren än en själv.
Men jag vill med kraft föra fram min förhoppning om att just du på något vis väljer att engagera dig. Vi har alla ett ansvar, och det är när vi möter utmaningarna tillsammans som vi kan göra störst skillnad. Och det är här Vårdförbundet kommer in i bilden. I Vårdförbundet kan vi samla oss och bilda en röst. En röst som kan höras på arbetsplatsen, på kliniken och även uppe hos högsta ledningen. Och det är en röst som behövs i diskussionen om hur vi formar Sveriges sjukvård. Jag önskar att vi som arbetar inom vården ändrar spår från ”någon annan får göra det” till ”vi kan göra det”. Och det är därför jag valde den rubrik jag valde. Ingen har någonsin bett mig att hålla käft, desto oftare jag uppmuntrats att prata, att delge min åsikt.
Från och med 1:a Mars kommer jag arbeta som politisk sekreterare hos Regionledningen. Det ska kanske nämnas att jag inte blir politiker, men en tjänsteman som arbetar tillsammans med och för politikerna. Det innebär att jag kommer ha nya arbetsuppgifter, en ny kaffemugg och lite andra människor att säga hej till när jag pulsar in på morgonen. Men min gnista kommer vara densamma som den dagen jag som nybliven sjuksköterska pustade ut i chock efter mitt första pass på akutmottagningen, den dagen då jag botade klamydia för första gången som barnmorska på ungdomsmottagningen och den dagen som jag läste dagordningen inför mitt första möte i Vårdförbundets styrelse.
Vi i vården måste få vistas i en tillvaro som går att bemästra. Samtidigt är vi som människor på jakt efter stimulans, varför utveckling och nya utmaningar bör ställas framför en när tiden är redo. Sjukvården har utmaningar, den hade det igår och den kommer ha det även imorgon. För mig är det viktigt att vi trots detta får känna oss trygga, och det är det jag menar att vi uppnår när vi samlas och söker lösningarna tillsammans. Dina erfarenheter och din gnista behövs och därigenom når vi trygghet, trygghet i en ny tid!
Jonas Åkerman
Fortsatt medlem i Vårdförbundet
